Snart dags för flytt
Jag tar upp den vita klänningen och minns kvällen som om den var igår. Hur jag står där på bardisken och skrattar medans jag dansar i alldeles för höga klackar. Jag dansar och kunde inte bry mig mindre. Jag hoppar ner och du tar emot mig. Vi skrattar.
Jag tar upp nästa klänning, den som du trodde var en topp. Den som var så kort att den precis täckte rumpan. Kvällen jag bar den fegade jag ur och satte på mig ett par leggings och fick så mycket komplimanger. Trots att du är på andra sidan rummet så slänger jag i väg ett leende över axeln. Även om vi inte står synligt sida vid sida inför världen kommer vi senare åka hem tillsammans. För det är ju trots allt vi.
Jag tar ut fler plagg från garderoben och lägger ner dem i flyttkartongen. Stannar vid klänningen jag bar vid Adrianas dop. Den som inte alls sitter bra idag. Ett ögonblick tänker jag lägga den i påsen med kläder som ska slängas, men ångrar mig och viker sedan ihop den och lägger den i flyttkartongen.
Jag går runt i lägenheten. Går in i badrummet och lindar in nagellacken i tidningspapper. Att riva sönder sida efter sida känns otroligt bra. Ju fler sidor jag river desto agressivare och snabbare går det.
Tre flyttkartonger senare inser jag att det enda jag äger är skor, smink, kläder och böcker. "Jag vill inte äga några saker, för den dagen jag går vill jag bara kunna ta min väska och gå ut genom dörren och aldrig vända mig om igen". Ett tänk som idag gör det svårt för mig. Jag har ingenting. Jag är återigen på ruta ett.
"Jag vill inte ha något viktigt eller dyrt. Allt jag någonsin haft som jag älskat eller som varit viktigt för mig när det kommer till saker har tagits ifrån mig. Jag behöver inget, jag klarar mig". Mina ögon fylls med tårar när jag minns skälen till dessa ord. Tårarna landar svarta på det vita skrivbordet och på kinderna syns antagligen svarta ränder. Det gör inte ont, det är inte jobbigt. Men för första gången på länge gråter jag. För helt plötsligt minns jag vem jag var innan allt det här.
Kommentarer
Trackback
