Once Upon A Song -

Förlossningsberättelse del 1 (på begäran) - Vad som egentligen hände

Ni vill antagligen veta vad som hände och jag börjar med dagen då Adriana föddes och dagen efter

Det värsta är att inte veta vad som egentligen gick fel. Varför det hände just mig. Var det någons fel? Varför berättade ingen att det här kunde hända?

Efter att ha legat och haft otroligt ont så avtog värkarna. Jag total däckade såfort förvärkarna la sig. Efter ett tag fick vi reda på att jag skulle snittas om ca 2 timmar.

Det skulle bara vara två snitt före mig och jag fick äntligen alvedon!

När jag kördes till operationen var jag helt slut.

Jag hade svårt att hålla mig vaken. Jag hade inga krafter kvar.

När jag äntligen fick ryggbedövningen var det en sådan befrielse att jag helt och hållet glömde bort att dom skulle skära upp min mage och jag skulle få barn.

Jag berättade för den som lyssnade hur underbar denna bedövning var och den som uppfunnit den är ett geni och borde få nobelpris (ni fattar).

Till slut bad dom mig vara tyst ”För nu händer det något”.

Helt plötsligt håller dom upp en skrikig bebis med massa mörkt hår.

Det första jag säger är ”Blev det en kille?” för jag tänkte att tjejer föds inte med sådär mkt hår.

Dom la henne på mitt bröst och efter en stund så sjönk mitt blodtryck och dom fick lyfta bort henne och Calle och barnmorskan gick i väg och vägde och mätte henne.

Minns faktiskt inte så mycket var rätt borta vid det laget. Dom sydde ihop mig och läkaren sa att det hade inte gjort någon skillnad ifall de hade snittat mig dagen efter.

Allt hade gått bra.

Sedan hamnade vi på uppvaket. Calle kunde knappt hålla sig från att springa iväg och smsa och ringa alla.

Men sköterskan sa att han faktiskt får vänta för han ansvarar för bebisen så länge vi är på uppvaket.

Amningen funkade perfekt på en gång. Sedan kom vi till avdelning 12.

Vi kom till rummet. Calle ringde runt och smsa och berätta hur allt hade gått.

Han fick sedan åka hem och hämta massa saker för vi hade ingenting med oss. Jag kände mig helt okej.

Var bara väldigt trött. När Calle kom tillbaka frågade jag sköterskan om hur ofta man skulle byta blöja.

Hon blev galen över att vi inte hade bytt och sa att jag genast skulle kliva upp ur sängen och byta på Adriana på en gång.

Jag blev chockad över hennes reaktion och förklarade att jag precis blivit snittad.

Hon kollar på mig som om jag var dum i huvudet och upprepar ”Har du gjort kejsarsnitt?” och vänder sig sedan mot Calle och börjar skälla på honom.

Vid det här laget var jag redan på gränsen. Jag mådde illa och hade redan spytt flera ggr i papperskorgen.

Vilket jag blev utskälld för, eftersom jag rest mig från sängen utan någon i närheten för att få tag i papperskorgen då jag inte ville spy på golvet.

Calle hade handlat mat och jag fick i mig en halv 90 grammare.

Under natten kunde jag omöjligt sova. Jag svettades. Spydde. Hade en läskig frossa.

Blev utskälld flera ggr för att jag var vaken och inte sov, men hallå jag hade precis fått en bebis som var råkär i mina tuttar sen första stund VEM kan sova då?

”Varför är du vaken? Varför sover han för ? Du behöver mer sömn nu än han” joo kanske.

Men Calle är nog inte gjord för att amma? Så förstod inte varför han skulle vara vaken?

På morgonen strax innan sju plockades min kateter bort.

Jag förstod inte varför. Jag skulle omöjligt kunna gå på toa. Jag var trött. Hade ingen aptit och svettades som aldrig förr.

Och saften och vattnet spydde jag ju bara upp, dessutom ammade jag non stop. Runt åtta kommer nästa sköterska och undrar vart min kateter är.

För den skulle ju absolut inte plockas bort än på ett tag?! Den nya sköterskan sa att jag måste kissa så snart som möjligt.

Jag som inte sovit på bra länge sa att jag måste sova ”Nej sova får du göra sen”. Därefter kom hon in HELA tiden och frågade om jag hade kissat än.

Flera ggr i timmen. Men jag kunde ju inte kissa jag kunde ju inte ens få i mig något. Jag var helt slut.

Låg där och kunde inte sluta svettas och Adriana vägra släppa bröstet. Sedan sa hon att jag fick en timma på mig att kissa annars sätter dom tillbaka katetern.

Jag reste mig upp och kände att jag hade ont i ryggen och revbenen.

Jag kunde inte ta ordentliga djupa andetag för revbenen gjorde så ont.

Jag tog en kanna med äppeljuice satte mig på toaletten. Drack tills jag kissade. Spydde upp det jag inte kissade ut.

Ringde på sköterskan och berättade att jag hade kissat. La mig ner och kände att jag orkar inte vara kvar här.

Somnade och vaknade av frossan. Vet inte hur många ggr Calle fick öppna och stänga fönstret för att jag frös och svettades vartannat.

Aptiten blev sämre. Jag försökte dricka för Adrianas skull och tänkte att allt blir bättre när jag kommer hem.

Och sen skulle jag aldrig sätta min fot här igen. Snittet gjorde inte ont. Kändes inte alls och såg jättefint ut.

Dom visste om att jag spydde. Dom visste om att jag inte åt. Jag berättade om min frossa. Dom visste om att mina tarmar inte kommit igång.

Dom visste om att jag aldrig lämnat rummet. Dom såg att jag inte kunde stå rakt.

Ändå skulle dom dagen efter skicka hem mig med en kropp som snabbt skulle bli riktigt sjuk.

Där organ efter organ skulle komma att skadas allvarligt och som sakta men säkert tog mig närmare det som höll på att bli min död.

Ni vill antagligen veta vad som hände och jag börjar med dagen då Adriana föddes och dagen efter

Det värsta är att inte veta vad som egentligen gick fel. Varför det hände just mig. Var det någons fel? Varför berättade ingen att det här kunde hända?

Efter att ha legat och haft otroligt ont så avtog värkarna. Jag total däckade såfort förvärkarna la sig. Efter ett tag fick vi reda på att jag skulle snittas om ca 2 timmar.