Once Upon A Song -

Vad som egentligen hände efter förlossningen

Lyckades slumra till då och då under natten. Trycket över revbenen vägrade ge med sig och jag var helt säker på att min rygg tagit rejält med stryk efter värkarna.

För jag kunde inte gå rakt. Frossan kom och gick och började bli lite läskig. Aptiten blev mycket sämre och jag slutade aldrig svettas.

Det var helt dygnsurt där jag låg.

Dom frågade om jag ville åka hem. Klart jag ville.

Dom gjorde ju inte annat än skrek på mig och var otrevliga. Dom undersökte Adriana som klarade alla test galant.

Vi skulle bli utskrivna vid fyra då Adriana skulle göra PKU testen.

Vid kvart i fyra blev vi utslängda från rummet av en städerska som hade jätte bråttom att få ut oss; För nästa patient satt utanför och väntade på rummet.

Jag gick med krökt rygg och han knappt komma utanför rummet innan jag insåg att jag kommer svimma.

Sarah och jag satte oss i ”all rummet” med alla saker medans Calle gick iväg och ordnade med Adrianas tester.

Jag bad om en macka av en sköterska och berättade att jag höll på svimma. Hela huvudet snurra.

När vi äntligen var klara med allt insåg jag att jag knappt orkade gå dom få metrarna det var tills nästa stol.

Calle betalade för sin övernattning och jag fick verkligen kämpa mig ut till bilen. Jag hade ingen kraft alls.

Det skulle visa sig att det bara skulle vara början.

Folk undrar väldigt mycket hur jag hade det under dom dagarna jag var hemma efter snittet och hur det kom sig att jag inte förstod hur sjuk jag var.

Grejen med mig är att jag har en väldigt hög smärtgräns.

Vilket INTE är bra när det kommer till såna här tillfällen.

Först och främst var jag väldigt trött. Jag var sängliggande och många gånger grät jag och kunde inte komma upp ur sängen -trots Calles hjälp.

Jag SKREK rätt ut många gånger och kunde inte gå upprätt. Jag gick hukandes.

Där jag låg på sängen var det dyngsurt. Jag hade frossa.

Jag kunde inte äta eller dricka allt kom ut igen. Även när jag inte försökte äta eller dricka kom det ut.

Jag skyllde tröttheten på operationen. S

åklart man är trött efter en operation – det är ju väldigt fysiskt ansträngande.

Klart man svettas, menar det är påfrestande med en bebis som vill ammas HELA tiden.

Klart man har ont efter snitt och när det gör extremt ont, det MÅSTE ju vara eftervärkar?

Klart magen krånglar, tar väl ett tag innan tarmarna är som vanligt igen?

Och frossa hade jag läst att det kan vara en bieffekt efter ryggbedövningen.

Och den olidliga smärtan i svanken, det måste ju vara efter värkarna. Kanske någon nerv som kommit i kläm?

Natten innan ambulansen kom och hämta mig var nog då jag började inse att det nog inte ska vara såhär.

För jag började lukta. Inte lukt av svett eller torkad bröst mjölk. Utan lukta som något dåligt.

ag började lukta som en sjuk människa. Ni vet kanske hur husdjur börjar lukta när dom börjar bli riktigt sjuka?

Samma sak med människor. När kroppen är riktigt dålig börjar den lukta.

Först förstod jag inte vart lukten kom ifrån.

Var det kanske bröstmjölken som läckte så inläggen började lukta?

Försökte duscha men lukten fanns kvar. Var det kanske avslaget som luktade så sjukt starkt?

Eller var det för att jag var tvungen att sitta på toaletten pga den dåliga magen att lukten förföljde mig?

Det luktade verkligen.. Som något som dött.

Sen insåg jag att det spelade ingen roll om jag duschade eller hur mycket jag försökte hålla rent därnere: Lukten kom från mig.

När jag ringde sjukhuset på måndagen la telefonisten märke till något som jag själv inte lagt märke till.

Hon frågade mig vad jag gjorde om jag stod, satt eller låg ner.

Jag talade om att jag låg ner; Jag kunde inte resa mig upp längre.

Jag hade inte fått i mig något på tre dygn. Hon sa att jag absolut inte skulle röra mig och ringa 112 på en gång.

Jag flåsade nämligen.

Jag hade rejält ont i revbenen men trodde att det var pga Adriana när jag ammat henne.

Att tyngden lixom tryckt på revbenen för mycket.

Nu i efterhand inser jag att det är inte normalt att inte kunna ta ett djupt andetag.

För när jag försökte gjorde det så sjukt ont och andetaget ”avbröts” av smärtan.

Bara att ligga ner fick mig att flåsa.. För bara det lilla fick kroppen använda så mycket energi som egentligen inte fanns där.

Vid akuten var dom väldigt snabba.

Jag fick ta blodprov och dom kopplade snabbt in dropp.

Jag bad dom göra alla prover dom kunde för jag var säker på att något var fel med tarmarna.

Jag minns att det skulle bli skönt att ha fått dropp

och att jag troligtvis skulle få tabletter som fixade magen och sen skulle allt vara frid och fröjd och jag skulle få åka hem.

Det räckte med ett blodprov.

Jag minns hur läkaren sa att jag var infekterad.

Jag frågade henne om jag var tvungen att stanna över natten. Jag minns så tydligt hur hon sa ”Du får nog räkna med att stanna längre än så”.

Därefter hamnade jag på infektionen. Det här var måndag eftermiddag.

Vid det laget hade klockan blivit kanske.. Fem? Jag hade fått dropp.

Blod och urinprov hade tagits.

Dom gjorde även ett vaginalt ultraljud och tog prover/odlingar från livmodern (?) eller något där nere.

Och det gjorde så sjukt jävla ont när dom tog det där provet. Allvarligt jag skrek rätt ut.

Hade jag svårt för gynundersökningar och sånt innan… Tjae nu vet jag att det inte bara är obehagligt och ger mig panik och äckelkänsla efteråt.

Det gör även förbannat ont.

På tisdagen känner jag mig som en helt ny människa och jag var bombsäker att jag bara skulle få ligga kvar där max någon dag till.

Röntgades och Massa massa massa prover togs. Blod, avföring och pissprov.

Droppet och alla tabletterna gjorde sitt.

Jag minns att jag var överlycklig över att få äta två rostmackor och en varma koppen efter fastandet.

Det var en hel del fastande under min tid där. Och jag tror jag t.o.m fick behålla det ca en timma innan det kom ut.

Men jag var överlycklig. Vid det laget kände jag nästintill inte av mina tarmar.

Jag kände inte ens när det rann och var tvungen att ha massa skydd så att det inte skulle komma i sängen.

Då visste jag inte att några timmar senare skulle livmodern spricka och jag skulle få kämpa för mitt liv.

Jag sa till mamma att jag är utan tvekan hemma innan söndagen, hon behöver inte vara orolig.

Jag mår sååå mycket bättre. Dom skriver säkert ut mig redan imorn eller på torsdag.

Och det gör så ont att nästa gång hon skulle se mig skulle vara på intensiven med slangar från ryggen, armarna, näsan, magen och kateter med massa maskiner runt omkring mig.

Mamma berättade senare att hon var säker på att jag var död.

Trots att personalen talade om för henne att jag bara sov just då var hon helt säker på att jag var död.

Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns för en förälder att se sitt barn i det skicket.

Och jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva det