Once Upon A Song

Nu tror ni att jag kommer skriva när Adriana föddes eller hur? Helt ärligt jag minns inte riktigt dagen hon föddes. Minns att jag hade skit ont. Det var kallt ute och regnade som sjutton. Jag minns typ ögonblicket då jag såg henne för första gången. Men allt i övrigt var det värsta jag varit med om i hela mitt liv så nej usch. Så därför är det inget favorit minne och inget jag plockar fram.

Favorit minne... Jag tror faktiskt inte jag har något. Jag har inte tid att tänka tillbaka till det som varit. Jag minns ingen dag som lyser igenom alla andra. Jag har minnen fyllda av känslor som jag aldrig skulle byta ut. Men det är mer som ögonblick. Det är den exakta känslan jag minns. Inte det runt omkring.

Det är minnen av känslan att lägga sig bredvid den man är kär i och somna i varandras armar. Att få ligga ner i sängen och bara se in i varandras ansikten. Känslan av trygghet. Jag älskar att se på Adriana när hon ligger och sover. Att se henne andas, lugnt och fridfullt, slut efter dagens bravader. Jag ler bara av tanken på Adrianas perfekta ansikte bara några centimeter från mitt med världens skit unge leende.

Mina favorit minnen är ögonblicken som får mig att le. Känslan av kärlek och lycka. Det är inget särskilt som hänt eller som någon gjort. Det är ibland de små vardagliga sakerna som får en att le.