Att byta känsla kan gå väldigt fort
Igår vaknade jag upp med en helt annan känsla än idag. Idag ville jag inte ens gå upp. Idag är jag besviken efter gårdagens förhoppningar. Vissa saker kommer aldrig att ändras. Alla ord blev helt plötsligt så tomma. Dagar av meddelanden med ord om saknad. Vad betyder de idag?
Idag betyder jag ingenting.
Jag önskar att jag gjorde det. Idag minns jag en gång för många år sen..
Jag är arg. Jag packar mina saker och slänger ner det i en väska som passande nog rymmer det mesta. Du ser på mig men varken gör eller säger något. "Jag går nu och går jag kommer jag aldrig tillbaka. Fattar du det?". Du ser inte på mig och förblir tyst. När jag inte har fler saker att packa ner vänder jag mig emot dig "Fan för dig". Jag går ut genom dörren som leder till uteplatsen. Jag hinner bara några meter innan jag hör dig "Camilla! Vänta". Jag vänder mig om och ser dig stå i dörren. "Jag vill gärna ha mina nycklar". Jag känner hur jag blir alldeles kall "De ligger på bordet vid datorn". Jag vänder mig om och fortsätter mot busshållsplatsen. Jag hoppas höra dina steg bakom mig.
Inga steg hörs förutom mina egna. Jag sätter mig vid busshållsplatsen. Inga sms. Ingenting. Bussen kommer och när jag kommer till centralen känner jag att jag inte vill vara ensam. Jag tar upp telefonen och ringer det första säkra kortet jag har. Jag kommer hem till honom och dricker och beklagar mig. Jag känner mig orättvist behandlad. Vi sitter och pratar långt in på morgonen. Han om hans problem och jag om mina.
Jag säger upp mig från jobbet. Närmsta veckorna tar jag alla mina sparpengar och super upp dem. Festar, sover och super. Jag ser dig ibland. Men du går när jag sätter mig vid samma bord. Du ersätts med andra. Men jag kan inte släppa dig, jag visste inte ens att jag kunde såra någon. Jag visste inte att någon kunde vara så kär i mig att han lyssnade på låtar och få dem att handla om mig.
Jag saknar den du var.
Idag betyder jag ingenting.
Jag önskar att jag gjorde det. Idag minns jag en gång för många år sen..
Jag är arg. Jag packar mina saker och slänger ner det i en väska som passande nog rymmer det mesta. Du ser på mig men varken gör eller säger något. "Jag går nu och går jag kommer jag aldrig tillbaka. Fattar du det?". Du ser inte på mig och förblir tyst. När jag inte har fler saker att packa ner vänder jag mig emot dig "Fan för dig". Jag går ut genom dörren som leder till uteplatsen. Jag hinner bara några meter innan jag hör dig "Camilla! Vänta". Jag vänder mig om och ser dig stå i dörren. "Jag vill gärna ha mina nycklar". Jag känner hur jag blir alldeles kall "De ligger på bordet vid datorn". Jag vänder mig om och fortsätter mot busshållsplatsen. Jag hoppas höra dina steg bakom mig.
Inga steg hörs förutom mina egna. Jag sätter mig vid busshållsplatsen. Inga sms. Ingenting. Bussen kommer och när jag kommer till centralen känner jag att jag inte vill vara ensam. Jag tar upp telefonen och ringer det första säkra kortet jag har. Jag kommer hem till honom och dricker och beklagar mig. Jag känner mig orättvist behandlad. Vi sitter och pratar långt in på morgonen. Han om hans problem och jag om mina.
Jag säger upp mig från jobbet. Närmsta veckorna tar jag alla mina sparpengar och super upp dem. Festar, sover och super. Jag ser dig ibland. Men du går när jag sätter mig vid samma bord. Du ersätts med andra. Men jag kan inte släppa dig, jag visste inte ens att jag kunde såra någon. Jag visste inte att någon kunde vara så kär i mig att han lyssnade på låtar och få dem att handla om mig.
Jag saknar den du var.
Kommentarer
Trackback
