...
Önskar att orden kunde flöda... Men de gör de inte. Känner mig tom och ser på klockan stup i kvarten. Vet inte varför, finns väl inga egentliga skäl till det. Jag väntar inte på att någon ska komma hem eller ringa. Jag har heller ingen tid att passa.
Nästa helg åker jag på en liten tur. Ska bli skönt att komma i väg och lämna allt ett stund. Att bara få vara. Det räcker långt och är behövligt.
Det är mycket ensamt här ikväll...
Lördag
Känner mig helt slut. Vissa dagar är testen hårdare än andra. Viktiga beslut har tagits under dagen och veckan har skilt sig en del från övriga veckor. Hade sjukt trevlig kväll i onsdags tillsammans med vänner! Hoppas på en repris inom en snar framtid. Skönt att bryta mönstrena ibland.
Ska inte göra så mkt mer ikväll mer än att eventuellt måla naglarna haha. Vilket liv man lever ibland. Längtar till måndagen så man har något att sysselsätta mig med. Jobba jobba jobba. Planerna för resten av året börjar dock att ta mer och mer form. Vilket innefattar både jobb, plugg, flytt och körkort. Slipar lite på detaljerna fortfarande...
oj...
Aldrig sett det ur den synvinkeln. Fick helt plötsligt en ny förståelse för vissa människor. Det är med lite blandade känslor jag upptäcker det. Men plötsligt blev allt lite klarare.
.
Saknar oss..
Dag 29 – Mina ambitioner
Vissa av er är någorlunda insatt om mina mål och drömmar. Det Jag helst av allt vill i framtiden är att kunna sätta mig i skolbänken och plugga. Drömmen är att en dag komma in på socionomutbildningen. I dagsläget känns det väldigt avlägset, men inget jag ger upp hoppet om att en dag kunna göra. Något annat är att ta körkort, men det är inget som kan sättas i verket idag. Jag måste först ordna med boendet och sedan ha en stabilgrund att stå på.
Allt detta kommer att bli verklighet en dag det SKA jag se till att det blir. Jag har inte kommit tillräckligt lång för att sluta. Jag har även kommit för långt för att inse att ingenting är omöjligt. Jag ska se till att jag kommer bli så mycket mer än jag är idag. Jag kommer att fortsätta att utvecklas och det enda som kan sakta ner mig är min ålder och att jag har mycket kvar att lära.
Drömmen om en fungerande tillvaro finns ju alltid där, och det är något jag alltid kommer att kämpa för. Ibland känner jag mig betydligt äldre än vad jag är, men jag vet alltid att jag är 22. Jag har mycket kvar att lära.
Om man faller måste man helt enkelt lära sig att ställa sig upp. Bild på Adriana när hon är 1 år nästan exakt.
Sötnos
Suck.
Känner mig enormt uttråkad. Känner för att lägga mig i ren tristess. Magen gör fortfarande ont, men jag är något otroligt uttråkad. Vill att det ska börja hända saker nu. Är så trött på att vänta. Känner att jag drömmer om framtiden som jag inte ens vet ifall den blir verklighet ännu.
Sommar. Lägenhet i Huddinge. Ett fungerande varannan vecka schema med Adriana. Plugg på distans.
Dag 28 – Det här saknar jag
Likt som andra som får barn så saknar man att kunna vara spontan. Att kunna göra det man känner för, när man känner för det. Kunna gå ut när man vill, kunna jobba när man vill, kunna hänga med på saker med vänner, att faktiskt kunna tacka ja till den där efterfesten eller att kunna dra hem efter krogen och veta att man får sova längre än till åtta.
Även om jag har möjlighet så går jag inte gärna ut då jag vet att jag kommer inte på några villkor få sova ut för Adriana. Och eftersom jag aldrig sover så saknar jag orken att gå ut.
Svårt att föreställa sig hur det är innan man får barn. Att aldrig kunna göra något tillsammans, utan alltid var för sig. Att inte ha fått sova ordentligt på närmare två år tog ju slut på vår relation till slut. Men det betyder inte att allt blir som det var innan. Du är fortfarande begränsad och kan fortfarande inte vara spontan (Calle och jag har inte möjligheten att köra varannan vecka som många andra har).
Aja, men det är iaf vad jag saknar. Att kunna vara spontan och att jobba när jag vill.
Fast jag skulle inte byta ut dig för allt i världen. Adriana 17 dagar.
Mår inte alls bra
Har något sjukt ont i magen. Kräktes igår kväll så det är säkert något stressrelaterat. Känns som att helgerna är det som är värdelöst med veckorna. Kan man inte bara jobba varje dag? Så som jag gjorde förut då alla dagar var detsamma så var man ledig någon dag då och då?
Måste verkligen ta och ordna upp en massa saker men vet verkligen inte hur. Handlar inte om att jag inte är driven, det handlar om att jag kört fast. Tiden går men ingen förändring sker. Kan jag lösa en av dessa saker som är ett hinder för tillfället så löser sig det andra också. Ni kan ju gissa hur frustrerad jag är just nu?!
Jag har dragit en rejäl nitlott och det är någon annan som har vinsten. Jag behöver en del av den för att komma vidare. Ge mig mer tid. Begränsa mig inte med helger och dagis hämtningar och lämningar. Ge mig fler timmar på dygnet, fler dagar i veckan ja ni förstår? Allt handlar om tid och vad man hinner göra med den.
Update
Mår inte alls bra. Senaste veckan har varit den värsta på länge. Trodde det här skulle bli ett bra år?! Allting bara rasar. Allting går emot mig. Jag vet vad jag vill men kan inte ta mig dit. Allting blir så fel just nu och jag hinner inte bygga upp något innan nästa rasar.
Ikväll kunde jag plötsligt inte andas. Hjärtklappning. Jag höll på att kvävas. Stressen tar kål på mig, sakta men säkert. Med huvudet i toaletten kom dagens matintag upp. Varför går allt emot mig? Jag kan inte för mitt liv förstå hur jag kunnat hamna i den här situationen, och jag får panik när jag inser att jag inte har en aning om hur jag ska ta mig ur den.
För första gången i mitt liv står jag handfallen inför ett väldigt stort problem, och det handlar bara om mig. Helt plötsligt så har de bra lösningarna gett konsekvenser. Jag känner mig så förbannat jävla korkad som aldrig gjorde en back up plan och levde för mycket för dagen. Att jag tänkte på vad som var bäst för alla parter där och då inte vad som skulle krävas några år framåt
Jag har många gånger känt mig omringad av idioter. Nu är det jag som är idioten.
Ikväll kunde jag plötsligt inte andas. Hjärtklappning. Jag höll på att kvävas. Stressen tar kål på mig, sakta men säkert. Med huvudet i toaletten kom dagens matintag upp. Varför går allt emot mig? Jag kan inte för mitt liv förstå hur jag kunnat hamna i den här situationen, och jag får panik när jag inser att jag inte har en aning om hur jag ska ta mig ur den.
För första gången i mitt liv står jag handfallen inför ett väldigt stort problem, och det handlar bara om mig. Helt plötsligt så har de bra lösningarna gett konsekvenser. Jag känner mig så förbannat jävla korkad som aldrig gjorde en back up plan och levde för mycket för dagen. Att jag tänkte på vad som var bäst för alla parter där och då inte vad som skulle krävas några år framåt
Jag har många gånger känt mig omringad av idioter. Nu är det jag som är idioten.
Dag 27 - Min favorit plats
Dalarna utan tvekan. Lyckligare där. Älskar lugnet. Det är något otroligt vackert där dessutom. Det ger mig en paus från verkligheten och nytt hopp.
Usch...
Adriana är jätte sjuk. Hon är helt genomsvettig och vägrar äta. Jag har nog aldrig känt mig så hjälplös i hela mitt liv. Hon har scharlakansfeber och jag hoppas verkligen inte att hon har smittat någon. Det här är det värsta jag har varit med om i hela mitt liv. Allt jag kan göra är att ge henne alvedon var fjärde timma och antibiotika. Än så länge har det inte börjat verka.
Barn borde verkligen inte få vara sjuka.
älskade bebis... Bli frisk nu!
Vad som egentligen hände efter förlossningen
Lyckades slumra till då och då under natten. Trycket över revbenen vägrade ge med sig och jag var helt säker på att min rygg tagit rejält med stryk efter värkarna.
För jag kunde inte gå rakt. Frossan kom och gick och började bli lite läskig. Aptiten blev mycket sämre och jag slutade aldrig svettas.
Det var helt dygnsurt där jag låg.
Dom frågade om jag ville åka hem. Klart jag ville.
Dom gjorde ju inte annat än skrek på mig och var otrevliga. Dom undersökte Adriana som klarade alla test galant.
Vi skulle bli utskrivna vid fyra då Adriana skulle göra PKU testen.
Vid kvart i fyra blev vi utslängda från rummet av en städerska som hade jätte bråttom att få ut oss; För nästa patient satt utanför och väntade på rummet.
Jag gick med krökt rygg och han knappt komma utanför rummet innan jag insåg att jag kommer svimma.
Sarah och jag satte oss i ”all rummet” med alla saker medans Calle gick iväg och ordnade med Adrianas tester.
Jag bad om en macka av en sköterska och berättade att jag höll på svimma. Hela huvudet snurra.
När vi äntligen var klara med allt insåg jag att jag knappt orkade gå dom få metrarna det var tills nästa stol.
Calle betalade för sin övernattning och jag fick verkligen kämpa mig ut till bilen. Jag hade ingen kraft alls.
Det skulle visa sig att det bara skulle vara början.
Folk undrar väldigt mycket hur jag hade det under dom dagarna jag var hemma efter snittet och hur det kom sig att jag inte förstod hur sjuk jag var.
Grejen med mig är att jag har en väldigt hög smärtgräns.
Vilket INTE är bra när det kommer till såna här tillfällen.
Först och främst var jag väldigt trött. Jag var sängliggande och många gånger grät jag och kunde inte komma upp ur sängen -trots Calles hjälp.
Jag SKREK rätt ut många gånger och kunde inte gå upprätt. Jag gick hukandes.
Där jag låg på sängen var det dyngsurt. Jag hade frossa.
Jag kunde inte äta eller dricka allt kom ut igen. Även när jag inte försökte äta eller dricka kom det ut.
Jag skyllde tröttheten på operationen. S
åklart man är trött efter en operation – det är ju väldigt fysiskt ansträngande.
Klart man svettas, menar det är påfrestande med en bebis som vill ammas HELA tiden.
Klart man har ont efter snitt och när det gör extremt ont, det MÅSTE ju vara eftervärkar?
Klart magen krånglar, tar väl ett tag innan tarmarna är som vanligt igen?
Och frossa hade jag läst att det kan vara en bieffekt efter ryggbedövningen.
Och den olidliga smärtan i svanken, det måste ju vara efter värkarna. Kanske någon nerv som kommit i kläm?
Natten innan ambulansen kom och hämta mig var nog då jag började inse att det nog inte ska vara såhär.
För jag började lukta. Inte lukt av svett eller torkad bröst mjölk. Utan lukta som något dåligt.
ag började lukta som en sjuk människa. Ni vet kanske hur husdjur börjar lukta när dom börjar bli riktigt sjuka?
Samma sak med människor. När kroppen är riktigt dålig börjar den lukta.
Först förstod jag inte vart lukten kom ifrån.
Var det kanske bröstmjölken som läckte så inläggen började lukta?
Försökte duscha men lukten fanns kvar. Var det kanske avslaget som luktade så sjukt starkt?
Eller var det för att jag var tvungen att sitta på toaletten pga den dåliga magen att lukten förföljde mig?
Det luktade verkligen.. Som något som dött.
Sen insåg jag att det spelade ingen roll om jag duschade eller hur mycket jag försökte hålla rent därnere: Lukten kom från mig.
När jag ringde sjukhuset på måndagen la telefonisten märke till något som jag själv inte lagt märke till.
Hon frågade mig vad jag gjorde om jag stod, satt eller låg ner.
Jag talade om att jag låg ner; Jag kunde inte resa mig upp längre.
Jag hade inte fått i mig något på tre dygn. Hon sa att jag absolut inte skulle röra mig och ringa 112 på en gång.
Jag flåsade nämligen.
Jag hade rejält ont i revbenen men trodde att det var pga Adriana när jag ammat henne.
Att tyngden lixom tryckt på revbenen för mycket.
Nu i efterhand inser jag att det är inte normalt att inte kunna ta ett djupt andetag.
För när jag försökte gjorde det så sjukt ont och andetaget ”avbröts” av smärtan.
Bara att ligga ner fick mig att flåsa.. För bara det lilla fick kroppen använda så mycket energi som egentligen inte fanns där.
Vid akuten var dom väldigt snabba.
Jag fick ta blodprov och dom kopplade snabbt in dropp.
Jag bad dom göra alla prover dom kunde för jag var säker på att något var fel med tarmarna.
Jag minns att det skulle bli skönt att ha fått dropp
och att jag troligtvis skulle få tabletter som fixade magen och sen skulle allt vara frid och fröjd och jag skulle få åka hem.
Det räckte med ett blodprov.
Jag minns hur läkaren sa att jag var infekterad.
Jag frågade henne om jag var tvungen att stanna över natten. Jag minns så tydligt hur hon sa ”Du får nog räkna med att stanna längre än så”.
Därefter hamnade jag på infektionen. Det här var måndag eftermiddag.
Vid det laget hade klockan blivit kanske.. Fem? Jag hade fått dropp.
Blod och urinprov hade tagits.
Dom gjorde även ett vaginalt ultraljud och tog prover/odlingar från livmodern (?) eller något där nere.
Och det gjorde så sjukt jävla ont när dom tog det där provet. Allvarligt jag skrek rätt ut.
Hade jag svårt för gynundersökningar och sånt innan… Tjae nu vet jag att det inte bara är obehagligt och ger mig panik och äckelkänsla efteråt.
Det gör även förbannat ont.
På tisdagen känner jag mig som en helt ny människa och jag var bombsäker att jag bara skulle få ligga kvar där max någon dag till.
Röntgades och Massa massa massa prover togs. Blod, avföring och pissprov.
Droppet och alla tabletterna gjorde sitt.
Jag minns att jag var överlycklig över att få äta två rostmackor och en varma koppen efter fastandet.
Det var en hel del fastande under min tid där. Och jag tror jag t.o.m fick behålla det ca en timma innan det kom ut.
Men jag var överlycklig. Vid det laget kände jag nästintill inte av mina tarmar.
Jag kände inte ens när det rann och var tvungen att ha massa skydd så att det inte skulle komma i sängen.
Då visste jag inte att några timmar senare skulle livmodern spricka och jag skulle få kämpa för mitt liv.
Jag sa till mamma att jag är utan tvekan hemma innan söndagen, hon behöver inte vara orolig.
Jag mår sååå mycket bättre. Dom skriver säkert ut mig redan imorn eller på torsdag.
Och det gör så ont att nästa gång hon skulle se mig skulle vara på intensiven med slangar från ryggen, armarna, näsan, magen och kateter med massa maskiner runt omkring mig.
Mamma berättade senare att hon var säker på att jag var död.
Trots att personalen talade om för henne att jag bara sov just då var hon helt säker på att jag var död.
Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns för en förälder att se sitt barn i det skicket.
Och jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva det
Lyckades slumra till då och då under natten. Trycket över revbenen vägrade ge med sig och jag var helt säker på att min rygg tagit rejält med stryk efter värkarna.
För jag kunde inte gå rakt. Frossan kom och gick och började bli lite läskig. Aptiten blev mycket sämre och jag slutade aldrig svettas.
Det var helt dygnsurt där jag låg.
Dom frågade om jag ville åka hem. Klart jag ville.
Dom gjorde ju inte annat än skrek på mig och var otrevliga. Dom undersökte Adriana som klarade alla test galant.
Vi skulle bli utskrivna vid fyra då Adriana skulle göra PKU testen.
Vid kvart i fyra blev vi utslängda från rummet av en städerska som hade jätte bråttom att få ut oss; För nästa patient satt utanför och väntade på rummet.
Jag gick med krökt rygg och han knappt komma utanför rummet innan jag insåg att jag kommer svimma.
Sarah och jag satte oss i ”all rummet” med alla saker medans Calle gick iväg och ordnade med Adrianas tester.
Jag bad om en macka av en sköterska och berättade att jag höll på svimma. Hela huvudet snurra.
När vi äntligen var klara med allt insåg jag att jag knappt orkade gå dom få metrarna det var tills nästa stol.
Calle betalade för sin övernattning och jag fick verkligen kämpa mig ut till bilen. Jag hade ingen kraft alls.
Det skulle visa sig att det bara skulle vara början.
Folk undrar väldigt mycket hur jag hade det under dom dagarna jag var hemma efter snittet och hur det kom sig att jag inte förstod hur sjuk jag var.
Grejen med mig är att jag har en väldigt hög smärtgräns.
Vilket INTE är bra när det kommer till såna här tillfällen.
Först och främst var jag väldigt trött. Jag var sängliggande och många gånger grät jag och kunde inte komma upp ur sängen -trots Calles hjälp.
Jag SKREK rätt ut många gånger och kunde inte gå upprätt. Jag gick hukandes.
Där jag låg på sängen var det dyngsurt. Jag hade frossa.
Jag kunde inte äta eller dricka allt kom ut igen. Även när jag inte försökte äta eller dricka kom det ut.
Första gången jag kunde hålla Adriana på sjukhuset. Adriana är 13 dagar gammal på bilden..
Jag skyllde tröttheten på operationen. Såklart man är trött efter en operation – det är ju väldigt fysiskt ansträngande.
Klart man svettas, menar det är påfrestande med en bebis som vill ammas HELA tiden.
Klart man har ont efter snitt och när det gör extremt ont, det MÅSTE ju vara eftervärkar?
Klart magen krånglar, tar väl ett tag innan tarmarna är som vanligt igen?
Och frossa hade jag läst att det kan vara en bieffekt efter ryggbedövningen.
Och den olidliga smärtan i svanken, det måste ju vara efter värkarna. Kanske någon nerv som kommit i kläm?
Natten innan ambulansen kom och hämta mig var nog då jag började inse att det nog inte ska vara såhär.
För jag började lukta. Inte lukt av svett eller torkad bröst mjölk. Utan lukta som något dåligt.
ag började lukta som en sjuk människa. Ni vet kanske hur husdjur börjar lukta när dom börjar bli riktigt sjuka?
Samma sak med människor. När kroppen är riktigt dålig börjar den lukta.
Först förstod jag inte vart lukten kom ifrån.
Var det kanske bröstmjölken som läckte så inläggen började lukta?
Försökte duscha men lukten fanns kvar. Var det kanske avslaget som luktade så sjukt starkt?
Eller var det för att jag var tvungen att sitta på toaletten pga den dåliga magen att lukten förföljde mig?
Det luktade verkligen.. Som något som dött.
Sen insåg jag att det spelade ingen roll om jag duschade eller hur mycket jag försökte hålla rent därnere: Lukten kom från mig.
När jag ringde sjukhuset på måndagen la telefonisten märke till något som jag själv inte lagt märke till.
Hon frågade mig vad jag gjorde om jag stod, satt eller låg ner.
Jag talade om att jag låg ner; Jag kunde inte resa mig upp längre.
Jag hade inte fått i mig något på tre dygn. Hon sa att jag absolut inte skulle röra mig och ringa 112 på en gång.
Jag flåsade nämligen.
Jag hade rejält ont i revbenen men trodde att det var pga Adriana när jag ammat henne.
Att tyngden lixom tryckt på revbenen för mycket.
Nu i efterhand inser jag att det är inte normalt att inte kunna ta ett djupt andetag.
För när jag försökte gjorde det så sjukt ont och andetaget ”avbröts” av smärtan.
Bara att ligga ner fick mig att flåsa.. För bara det lilla fick kroppen använda så mycket energi som egentligen inte fanns där.
Vid akuten var dom väldigt snabba.
Jag fick ta blodprov och dom kopplade snabbt in dropp.
Jag bad dom göra alla prover dom kunde för jag var säker på att något var fel med tarmarna.
Jag minns att det skulle bli skönt att ha fått dropp
och att jag troligtvis skulle få tabletter som fixade magen och sen skulle allt vara frid och fröjd och jag skulle få åka hem.
Det räckte med ett blodprov.
Jag minns hur läkaren sa att jag var infekterad.
Jag frågade henne om jag var tvungen att stanna över natten. Jag minns så tydligt hur hon sa ”Du får nog räkna med att stanna längre än så”.
Därefter hamnade jag på infektionen. Det här var måndag eftermiddag.
Vid det laget hade klockan blivit kanske.. Fem? Jag hade fått dropp.
Blod och urinprov hade tagits.
Dom gjorde även ett vaginalt ultraljud och tog prover/odlingar från livmodern (?) eller något där nere.
Och det gjorde så sjukt jävla ont när dom tog det där provet. Allvarligt jag skrek rätt ut.
Hade jag svårt för gynundersökningar och sånt innan… Tjae nu vet jag att det inte bara är obehagligt och ger mig panik och äckelkänsla efteråt.
Det gör även förbannat ont.
På tisdagen känner jag mig som en helt ny människa och jag var bombsäker att jag bara skulle få ligga kvar där max någon dag till.
Röntgades och Massa massa massa prover togs. Blod, avföring och pissprov.
Droppet och alla tabletterna gjorde sitt.
Jag minns att jag var överlycklig över att få äta två rostmackor och en varma koppen efter fastandet.
Det var en hel del fastande under min tid där. Och jag tror jag t.o.m fick behålla det ca en timma innan det kom ut.
Men jag var överlycklig. Vid det laget kände jag nästintill inte av mina tarmar.
Jag kände inte ens när det rann och var tvungen att ha massa skydd så att det inte skulle komma i sängen.
Då visste jag inte att några timmar senare skulle livmodern spricka och jag skulle få kämpa för mitt liv.
Jag sa till mamma att jag är utan tvekan hemma innan söndagen, hon behöver inte vara orolig.
Jag mår sååå mycket bättre. Dom skriver säkert ut mig redan imorn eller på torsdag.
Och det gör så ont att nästa gång hon skulle se mig skulle vara på intensiven med slangar från ryggen, armarna, näsan, magen och kateter med massa maskiner runt omkring mig.
Mamma berättade senare att hon var säker på att jag var död.
Trots att personalen talade om för henne att jag bara sov just då var hon helt säker på att jag var död.
Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns för en förälder att se sitt barn i det skicket.
Och jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva det
Dag 26 – Mina rädslor
Min första tanke är att jag inte är rädd för något, men det är inte sant. Jag är rädd för att något allvarligt ska hända de personer jag bryr mig om. Jag är väldigt mån om att de personer jag bryr mig om ska ha det bra, oavsett om jag finns där eller inte.
I övrigt är jag rätt säker på mig själv och vet skillnaden mellan rädsla och andra liknande känslor. Men det är nog det enda jag är riktigt rädd för, för det är något jag inte alls har kontroll över (missförstå mig rätt jag är inte en extrem kontroll människa).
Sedan finns en viss rädsla för att bli gammal och ful. Men tror mest det har med min osäkerhet angående mitt utseende.
Hårt att vara tjej ibland haha ;)
Vad är ni rädda för?
Dag 25 – En första
Med reslutatet i hand kunde jag inte annat än le. Livet skulle ta en helt annan vändning från och med nu. Det är första gången jag inser att vill man verkligen ha något så ser man till att få det. Kämpar man inte så är det egentligen inte så viktigt. Ingenting är omöjligt. Och idag vet jag att jag fått allt jag velat ha, på ett eller annat sätt, förr eller senare.
Förlossningsberättelse del 1 (på begäran) - Vad som egentligen hände
Ni vill antagligen veta vad som hände och jag börjar med dagen då Adriana föddes och dagen efter
Det värsta är att inte veta vad som egentligen gick fel. Varför det hände just mig. Var det någons fel? Varför berättade ingen att det här kunde hända?
Efter att ha legat och haft otroligt ont så avtog värkarna. Jag total däckade såfort förvärkarna la sig. Efter ett tag fick vi reda på att jag skulle snittas om ca 2 timmar.
Det skulle bara vara två snitt före mig och jag fick äntligen alvedon!
När jag kördes till operationen var jag helt slut.
Jag hade svårt att hålla mig vaken. Jag hade inga krafter kvar.
När jag äntligen fick ryggbedövningen var det en sådan befrielse att jag helt och hållet glömde bort att dom skulle skära upp min mage och jag skulle få barn.
Jag berättade för den som lyssnade hur underbar denna bedövning var och den som uppfunnit den är ett geni och borde få nobelpris (ni fattar).
Till slut bad dom mig vara tyst ”För nu händer det något”.
Helt plötsligt håller dom upp en skrikig bebis med massa mörkt hår.
Det första jag säger är ”Blev det en kille?” för jag tänkte att tjejer föds inte med sådär mkt hår.
Dom la henne på mitt bröst och efter en stund så sjönk mitt blodtryck och dom fick lyfta bort henne och Calle och barnmorskan gick i väg och vägde och mätte henne.
Minns faktiskt inte så mycket var rätt borta vid det laget. Dom sydde ihop mig och läkaren sa att det hade inte gjort någon skillnad ifall de hade snittat mig dagen efter.
Allt hade gått bra.
Sedan hamnade vi på uppvaket. Calle kunde knappt hålla sig från att springa iväg och smsa och ringa alla.
Men sköterskan sa att han faktiskt får vänta för han ansvarar för bebisen så länge vi är på uppvaket.
Amningen funkade perfekt på en gång. Sedan kom vi till avdelning 12.
Vi kom till rummet. Calle ringde runt och smsa och berätta hur allt hade gått.
Han fick sedan åka hem och hämta massa saker för vi hade ingenting med oss. Jag kände mig helt okej.
Var bara väldigt trött. När Calle kom tillbaka frågade jag sköterskan om hur ofta man skulle byta blöja.
Hon blev galen över att vi inte hade bytt och sa att jag genast skulle kliva upp ur sängen och byta på Adriana på en gång.
Jag blev chockad över hennes reaktion och förklarade att jag precis blivit snittad.
Hon kollar på mig som om jag var dum i huvudet och upprepar ”Har du gjort kejsarsnitt?” och vänder sig sedan mot Calle och börjar skälla på honom.
Vid det här laget var jag redan på gränsen. Jag mådde illa och hade redan spytt flera ggr i papperskorgen.
Vilket jag blev utskälld för, eftersom jag rest mig från sängen utan någon i närheten för att få tag i papperskorgen då jag inte ville spy på golvet.
Calle hade handlat mat och jag fick i mig en halv 90 grammare.
Under natten kunde jag omöjligt sova. Jag svettades. Spydde. Hade en läskig frossa.
Blev utskälld flera ggr för att jag var vaken och inte sov, men hallå jag hade precis fått en bebis som var råkär i mina tuttar sen första stund VEM kan sova då?
”Varför är du vaken? Varför sover han för ? Du behöver mer sömn nu än han” joo kanske.
Men Calle är nog inte gjord för att amma? Så förstod inte varför han skulle vara vaken?
På morgonen strax innan sju plockades min kateter bort.
Jag förstod inte varför. Jag skulle omöjligt kunna gå på toa. Jag var trött. Hade ingen aptit och svettades som aldrig förr.
Och saften och vattnet spydde jag ju bara upp, dessutom ammade jag non stop. Runt åtta kommer nästa sköterska och undrar vart min kateter är.
För den skulle ju absolut inte plockas bort än på ett tag?! Den nya sköterskan sa att jag måste kissa så snart som möjligt.
Jag som inte sovit på bra länge sa att jag måste sova ”Nej sova får du göra sen”. Därefter kom hon in HELA tiden och frågade om jag hade kissat än.
Flera ggr i timmen. Men jag kunde ju inte kissa jag kunde ju inte ens få i mig något. Jag var helt slut.
Låg där och kunde inte sluta svettas och Adriana vägra släppa bröstet. Sedan sa hon att jag fick en timma på mig att kissa annars sätter dom tillbaka katetern.
Jag reste mig upp och kände att jag hade ont i ryggen och revbenen.
Jag kunde inte ta ordentliga djupa andetag för revbenen gjorde så ont.
Jag tog en kanna med äppeljuice satte mig på toaletten. Drack tills jag kissade. Spydde upp det jag inte kissade ut.
Ringde på sköterskan och berättade att jag hade kissat. La mig ner och kände att jag orkar inte vara kvar här.
Somnade och vaknade av frossan. Vet inte hur många ggr Calle fick öppna och stänga fönstret för att jag frös och svettades vartannat.
Aptiten blev sämre. Jag försökte dricka för Adrianas skull och tänkte att allt blir bättre när jag kommer hem.
Och sen skulle jag aldrig sätta min fot här igen. Snittet gjorde inte ont. Kändes inte alls och såg jättefint ut.
Dom visste om att jag spydde. Dom visste om att jag inte åt. Jag berättade om min frossa. Dom visste om att mina tarmar inte kommit igång.
Dom visste om att jag aldrig lämnat rummet. Dom såg att jag inte kunde stå rakt.
Ändå skulle dom dagen efter skicka hem mig med en kropp som snabbt skulle bli riktigt sjuk.
Där organ efter organ skulle komma att skadas allvarligt och som sakta men säkert tog mig närmare det som höll på att bli min död.
Ni vill antagligen veta vad som hände och jag börjar med dagen då Adriana föddes och dagen efter
Det värsta är att inte veta vad som egentligen gick fel. Varför det hände just mig. Var det någons fel? Varför berättade ingen att det här kunde hända?
Efter att ha legat och haft otroligt ont så avtog värkarna. Jag total däckade såfort förvärkarna la sig. Efter ett tag fick vi reda på att jag skulle snittas om ca 2 timmar.
Det skulle bara vara två snitt före mig och jag fick äntligen alvedon!
När jag kördes till operationen var jag helt slut.
Jag hade svårt att hålla mig vaken. Jag hade inga krafter kvar.
När jag äntligen fick ryggbedövningen var det en sådan befrielse att jag helt och hållet glömde bort att dom skulle skära upp min mage och jag skulle få barn.
Jag berättade för den som lyssnade hur underbar denna bedövning var och den som uppfunnit den är ett geni och borde få nobelpris (ni fattar).
Till slut bad dom mig vara tyst ”För nu händer det något”.
Helt plötsligt håller dom upp en skrikig bebis med massa mörkt hår.
Det första jag säger är ”Blev det en kille?” för jag tänkte att tjejer föds inte med sådär mkt hår.
Dom la henne på mitt bröst och efter en stund så sjönk mitt blodtryck och dom fick lyfta bort henne och Calle och barnmorskan gick i väg och vägde och mätte henne.
Minns faktiskt inte så mycket var rätt borta vid det laget. Dom sydde ihop mig och läkaren sa att det hade inte gjort någon skillnad ifall de hade snittat mig dagen efter.
Allt hade gått bra.
Sedan hamnade vi på uppvaket. Calle kunde knappt hålla sig från att springa iväg och smsa och ringa alla.
Men sköterskan sa att han faktiskt får vänta för han ansvarar för bebisen så länge vi är på uppvaket.
Amningen funkade perfekt på en gång. Sedan kom vi till avdelning 12.
Vi kom till rummet. Calle ringde runt och smsa och berätta hur allt hade gått.
Han fick sedan åka hem och hämta massa saker för vi hade ingenting med oss. Jag kände mig helt okej.
Var bara väldigt trött. När Calle kom tillbaka frågade jag sköterskan om hur ofta man skulle byta blöja.
Hon blev galen över att vi inte hade bytt och sa att jag genast skulle kliva upp ur sängen och byta på Adriana på en gång.
Jag blev chockad över hennes reaktion och förklarade att jag precis blivit snittad.
Hon kollar på mig som om jag var dum i huvudet och upprepar ”Har du gjort kejsarsnitt?” och vänder sig sedan mot Calle och börjar skälla på honom.
Vid det här laget var jag redan på gränsen. Jag mådde illa och hade redan spytt flera ggr i papperskorgen.
Vilket jag blev utskälld för, eftersom jag rest mig från sängen utan någon i närheten för att få tag i papperskorgen då jag inte ville spy på golvet.
Calle hade handlat mat och jag fick i mig en halv 90 grammare.
Under natten kunde jag omöjligt sova. Jag svettades. Spydde. Hade en läskig frossa.
Blev utskälld flera ggr för att jag var vaken och inte sov, men hallå jag hade precis fått en bebis som var råkär i mina tuttar sen första stund VEM kan sova då?
”Varför är du vaken? Varför sover han för ? Du behöver mer sömn nu än han” joo kanske.
Men Calle är nog inte gjord för att amma? Så förstod inte varför han skulle vara vaken?
På morgonen strax innan sju plockades min kateter bort.
Jag förstod inte varför. Jag skulle omöjligt kunna gå på toa. Jag var trött. Hade ingen aptit och svettades som aldrig förr.
Och saften och vattnet spydde jag ju bara upp, dessutom ammade jag non stop.
Runt åtta kommer nästa sköterska och undrar vart min kateter är.
För den skulle ju absolut inte plockas bort än på ett tag?! Den nya sköterskan sa att jag måste kissa så snart som möjligt.
Jag som inte sovit på bra länge sa att jag måste sova ”Nej sova får du göra sen”. Därefter kom hon in HELA tiden och frågade om jag hade kissat än.
Flera ggr i timmen. Men jag kunde ju inte kissa jag kunde ju inte ens få i mig något. Jag var helt slut.
Låg där och kunde inte sluta svettas och Adriana vägra släppa bröstet. Sedan sa hon att jag fick en timma på mig att kissa annars sätter dom tillbaka katetern.
Jag reste mig upp och kände att jag hade ont i ryggen och revbenen.
Jag kunde inte ta ordentliga djupa andetag för revbenen gjorde så ont.
Jag tog en kanna med äppeljuice satte mig på toaletten. Drack tills jag kissade. Spydde upp det jag inte kissade ut.
Ringde på sköterskan och berättade att jag hade kissat. La mig ner och kände att jag orkar inte vara kvar här.
Somnade och vaknade av frossan. Vet inte hur många ggr Calle fick öppna och stänga fönstret för att jag frös och svettades vartannat.
Aptiten blev sämre. Jag försökte dricka för Adrianas skull och tänkte att allt blir bättre när jag kommer hem.
Och sen skulle jag aldrig sätta min fot här igen. Snittet gjorde inte ont. Kändes inte alls och såg jättefint ut.
Dom visste om att jag spydde. Dom visste om att jag inte åt. Jag berättade om min frossa. Dom visste om att mina tarmar inte kommit igång.
Dom visste om att jag aldrig lämnat rummet. Dom såg att jag inte kunde stå rakt.
Ändå skulle dom dagen efter skicka hem mig med en kropp som snabbt skulle bli riktigt sjuk.
Där organ efter organ skulle komma att skadas allvarligt och som sakta men säkert tog mig närmare det som höll på att bli min död.
Adriana ett dygn gammal
Inlägget är från min gamla blogg och är skrivet när jag kom hem från sjukhuset.
Dag 24 - Det här får mig att gråta
Jag gråter väldigt väldigt sällan. Jag gråter när det verkligen verkligen blir för mycket. Jag gråter inte över kärleksproblem, det måste vara betydligt djupare än så. För att jag ska gråta så måste det rent känslomässigt göra riktigt jävla ont och få mig riktigt förtvivlad över något som skett. Brukar oftast gå något/några år emellan varje gång jag gråter. Men tror jag grät två ggr förra året bara pga att jag inte orkade mer.
Sjukskriven och frotfarande dålig efter sjukhusvistelsen. Fruktansvärt uppgiven och slut. Sliten som få.
Dag 23 - Det här får mig att må bra
Så länge nära och kära mår bra spelar allt annat mindre roll. Jag mår bra när de mörka molnen släpper fram solen helt enkelt.
Jag mår även bra när sminket sitter på plats och jag är uppklädd och känner mig fin. Vad andra tycker spelar ingen roll, så tycker jag att jag ser mindre bra ut är det det som betyder något. Jag mår även bra när jag solat och ser resultat. Jag mår alltså bra av att se bra ut och känna det. Något annat som spelar roll är att jag gör ett bra jobb och lyckas med det jag tar mig an.
Svår fråga egentligen, det finns inga direkta JUST DET HÄR. Flera faktorer som spelar in ;) Uppe i dalarna känns oftast allt bra!
Vad får er att må bra?
En av FÅ bilder på mig och Adriana. Nyklippt och kanske inte den bästa bilden på mig. Men jag mådde bra just där och då...
Dag 22 - Det här upprör mig
Det finns ju en hel del saker som upprör mig, men en del saker är värre än andra. Något som irriterar mig är oansvariga föräldrar. Jag tycker barn ska få utforska och testa sig fram. Ramla och få resa sig upp utan att man ständigt är där som en hönsmamma med en hjälpande hand. Barn kan otroligt mycket bara vi låter dem försöka. Det som upprör mig just i föräldrafrågan är
Det som upprör mig är saker som gör människor illa. Jag har därför även svårt för människor som dricker för mycket. Snusar eller röker för mkt osv. Jag blir upprörd när jag hör om folk som utnyttjar de som inte har någon chans. Som är psykiskt eller fysisk svagare.
Jag är i många fall en väldigt accepterande person om man får kalla det så. Jag tror att folk kan ändra på sig. Och jag hoppas på en ljusare framtid för oss alla. Jag vet att vi alla är olika. Tänker olika och handlar olika. Men vissa saker är bara så jävla fel. Vissa saker får bara inte ske.
- De som lämnar SMÅ barn ensamma hemma. Vet en som lämnade sin son på ca två år för att h*n "bara" skulle gå till affären alldeles i närheten. Varför? För denne inte orkade släpa vagnen upp och ner för trappan
- Folk som lämnar småbarn ensamma i badkaret. Se bara tidningsartikeln jag nämnt i tidigare inlägg
- Obefogat våld. Våldtäkter. Vållande till annans kroppsskada.
- Pedofiler
Det som upprör mig är saker som gör människor illa. Jag har därför även svårt för människor som dricker för mycket. Snusar eller röker för mkt osv. Jag blir upprörd när jag hör om folk som utnyttjar de som inte har någon chans. Som är psykiskt eller fysisk svagare.
Jag är i många fall en väldigt accepterande person om man får kalla det så. Jag tror att folk kan ändra på sig. Och jag hoppas på en ljusare framtid för oss alla. Jag vet att vi alla är olika. Tänker olika och handlar olika. Men vissa saker är bara så jävla fel. Vissa saker får bara inte ske.
Dag 21 - Ett Annat Ögonblick
Vilka ögonblick är egentligen värda att nämna? Vilka borde man hålla för sig själv och vilka kan man dela med sig av?
Jag öppnar dörren och går ut ur bilen. Du står inte vid porten och jag hinner nå fram till dörren innan du kommer för att öppna. Jag ser dig. Jag ler och får ett leende tillbaka. Vi vet båda varför jag är där.
Jag öppnar dörren och går ut ur bilen. Du står inte vid porten och jag hinner nå fram till dörren innan du kommer för att öppna. Jag ser dig. Jag ler och får ett leende tillbaka. Vi vet båda varför jag är där.
I don't care..
I don't care what you think as long as it's about me
The best of us can find happiness in misery
The best of us can find happiness in misery
Dag 20 - Den här månaden
Idag är äntligen februari här! Antar att listan syftar på Januari månad.. Finns väl egentligen inte så mycket att säga om denna månad. Börjat jobba igen efter julledigheten, så det har handlat mycket om att komma in i rutiner igen. Letat lägenheter och drömt om framtiden.
Mitt nu handlar mycket om framtiden och inte det som var. Och det är ett stort framsteg för mig. Jag tror att man måste minnas hur man hamnade där man är idag, men jag antar att jag är en sån som går tillbaka och analyserar visa saker en aning för mycket. Det beror nog på att jag gärna vill veta varför. Hur fick jag det här resultatet? Vad adderade jag och vad minimerade jag? Vad lades dit och vad togs bort?
Januari är en ny start. Trots det tror jag att jag hört alla månaderna i människors fullständiga namn just förutom januari. Istället för att säga "Hurra vi överlevde ytterligare ett år nu ska vi leva det här också!", ger folk nyårslöften och sen låter vi oss slås ner så fort nyår är glömt. Januari är en förbannat seg jävla månad. Thank God att februari är betydligt kortare.
Gissa vad jag ska köpa nytt till min kropp så fort jag bestämt mig för hur jag vill göra med ytterligare ett barn i framtiden?
